Konsten att känna sig själv

”Känn dig själv”, stod det på Apollons tempel i Delfi. Egentligen med innebörden att du bör veta din plats och inte förhäva dig mot gudarna. Men oavsett, att känna sig själv är svårt. Det svåraste, tror jag. Ränderna går aldrig ur zebran, sägs det. Problemet är att det är lättare att se ränderna hos andra än hos sig själv.

Så var det de där JTI-profilerna. Är det mina ränder serverade på ett fat? Ilskan bubblar upp när någon gör en analys av vem jag är genom att stirra ner i ett papper och se signifikanta samband utifrån hur jag har svarat i ett frågeformulär. ”Varsågod, det här är du”, säger han och klipper av mig mina vingar. Fjädrar flyger runt. Faller till marken. Fjädrar i nya färger klistras fast. Bara så där! Jag vill skrika lite faktiskt. Men jag är, i vissa lägen, en blygsam typ även om profilen påstår det motsatta. … Men okey då, okey då, om det ska va så då… okej, okej, okej! En del stämde väl då… Jäklar.

Några veckor går. Jag får förklarat för mig att testet är till för att ”hjälpa” mig. Jag får vrida, vända och ändra i det uppkomna resultatet till jag känner mig överens med det. Till testet tjänar mig och mina syften. Inte tvärtom. Några internat passerar. Vi konfronteras med oss själva i olika övningar. Jag börjar se sidor tydligare i mig själv. Ränder jag inte var riktigt medveten om. Ränder som jag trodde jag hade smulas sönder och faller bort. Ibland gör det lite ont. Ibland känns det… bra.

Jag trodde jag hade rätt bra koll på mig själv men… Att känna sig själv är svårt. Det svåraste, tror jag.

Men kanske har jag kommit lite närmare mina egna ränder. Kanske har jag blivit lite mer ödmjuk inför vem jag själv är. Kanske har jag fått en djupare förståelse för olika karaktärsdrag och känslor hos mina medmänniskor.

Kan dessa insikter göra mig till en bättre ledare och eventuellt chef? Jag hoppas det, jag tror det. Men, som alltid; ”det enda jag med säkerhet vet, är att jag ingenting vet”. De var insiktsfulla, de där grekerna…

J. Holden